Helsingfors överraskade mig. Innan vi åkte iväg trodde jag att jag skulle fastna mest för upplevelsen av de offentliga platserna – och visst kommer jag bära med mig dem. Men det som fångade och berörde mig återkom i alla projekt vi besökte; hur man genom takfönster, överljus, atrium, takterrasser och innergårdar tagit tillvara på ljuset från ovan och fångat utblickar.
I vår resebroschyr noterade jag att planlösningen för Stora Ensos huvudkontor, Finlands största massivträbyggnad, liknade en uppsprättad dammsugarpåse. Väl inne i entrén fördes tankarna snarare till något sakralt. Atriumtakets runda öppning inramad av böjt ljust trä, sprider ett jämnt ljus över hela bottenvåningen och över dem som sitter längs den cirkelformade träbänken med utsikt mot hamnen. Känslan var istället högtidlig.
Vi rörde oss upp till ett klassiskt skolexempel på en semioffentlig plats. Den gröna takterrassen är visserligen tillgänglig för allmänheten och har generösa öppettider året om, men tillträdet är tidsbegränsat och reglerat. Jag satte mig på huk och klappade några lågväxande minigranar som såg sträva ut men kändes överraskande silkeslena. Vi kikade ut över terrassens krön, upp mot pariserhjulets topp och förundrades över att någon faktiskt lyckats med att bygga om en av vagnarna till en bastu, även den med utsikt över staden.
I rask takt rörde vi oss vidare till centrumbiblioteket Ode och möttes av ett imponerande entrétak. Det kragar ut långt utanför fasadliv och gör genast att blicken riktas uppåt. Utvändigt påminner byggnaden om den färja vi just lämnat, men denna är byggd av trä och fast förankrad vid torget. Huset fångar mig som mest när vi når den översta våningen där taket välver sig med flera runda takfönster som sänder ljuset ned mot bibliotekshyllorna. Byggnaden imponerar visserligen genom sin form, men den största kvalitet ligger i hur den används med sina 10 000 besökare per dag. Av guidningen och strövtåget genom byggnadens olika vrår förstod vi att Ode är mycket mer än ett bibliotek.
Vi tog oss vidare till Amos Rex. Med sina ljusa kupoler klädda med plattor i olika nyanser liknar den något utomjordiskt med ögon riktade mot himlen. Den väcker en lekfullhet, då en bara måste ta sats, klättra upp och kika ner genom fönstret – det gäller ung som gammal. Här suddas gränsen mellan konst, arkitektur och allmän plats ut. Det som egentligen bara är ett tak och ett torg blir på en gång interaktivt och energiskapande. Ett exempel på hur stadsplanering och arkitektur kan vara kraftfulla tillsammans med glimten i ögat.
Tempelplatsens kyrka är inbyggd i berget med synliga bergväggar. Även här möts vi av en rund planlösning. Ett takfönster uppdelat i många smala band omger det kupolformade taket av kopparband. Ljuset strålar in mellan kupolen och berget. Här finns kontraster; hårt-mjukt, ljust-mörkt, stort-smått. Ljusspelet leder min blick fram och tillbaka mellan fönster och ytorna som ljuset möter – texturerna blir till en livfull ornamentik. Det här är en plats att återkomma till.
Kronan på verket, Aino och Alvar Aaltos hem. Huset ger ett lågmält och stilrent första intryck. Väl innanför dörren inser man vilken livskvalitet interiören har. Dova naturmaterial, rotting, tegel och trä. Kopplingen till trädgården och uteplatsen samt det omsorgsfullt hanterade ljuset visar en arkitektur som utgår från hur människor lever och hur vi påverkas av de miljöer vi vistas i. I många av rummen finns takfönster. Till och med i klädkammaren faller det in ett mjukt dagsljus. Vi tittar upp och ser två ljussken från två takfönster, ser man på! Riskkonstruktion säger en kollega. Livskvalité tänker vi båda två.
Helsingfors arkitektur och stadsplanering präglas av en lekfullhet, meningsfullhet och en användarvänlighet som inspirerar. Det är något jag ska bära med mig framöver.
Vid pennan: India Wajda, Planarkitekt
