Det finns något överväldigande i det byggda. Hela vår gestaltade livsmiljö. Där kan vi dra slutsatser, välja och vraka, ständigt utvärdera och inspireras. Och det ska vi aldrig sluta att göra.
Det vi skapar och bygger i detta nu är ju i det korta perspektivet en så försvinnande liten del av det stora hela. Samtidigt är det för den som bor där vardagslivets viktigaste scenografi.
Den 5 okt hade vi på ETTELVA ett lunchsamtal kring temat ”bakåtblickande arkitektur”. Medverkande på länk var Nilsson Samuelsson, stadsplanerare på Dresdens stadsplanekontor som föreläste om sina erfarenheter och på plats i våra lokaler fanns Per Dunberg, plan och byggchef på Lidingö kommun och Martin Edfelt, stadsarkitekt på Täby kommun som följde upp de tyska exemplen med en svensk utblick i frågan i ett samtal med Sara Peny från ETTELVA.
Där vi haft en stor förlust av kulturmiljöer, antingen på grund av yttre kriser som krig eller på grund av avsiktliga förändringar, kan vi ibland återskapa, rekonstruera. Det kan vara en viktig brygga till vår historia och identitet. Som i det mödosamma återuppbyggandet av de historiska kvarteren i Dresden som Samuelsson beskriver för oss i sitt anförande på länk.
Jag tar med mig svårigheten i att skifta perspektiv mellan dåtid och nutid som Nilsson Samuelsson beskriver. Att förstå och leva sig in i en plats och dess kultur som är annorlunda än den man är van vid är något vi måste försöka trots insikten att det är svårt. Även när det handlar om byggnader och en historia som vi är väldigt bekanta med så var vi trots allt ej de drabbade.
Tyskland och Dresden kom att förstöras hårt under det andra världskriget. När jag tittar på flygfoton över Dresden förstår jag hur enorm förödelsen var efter bombningen. Alldeles utanför de historiska monumenten, operan, kyrkan och den lilla stadsväv som nu rekonstrueras så tar den luftiga efterkrigstidens stadsbyggnad vid. Mycket lite kom att sparas av vardagens arkitektur.
Sverige förändrades i efterkrigstidens moderniseringsvåg av svenska städer och den massiva utbyggnaden som kulminerade i miljonprogrammet och rivningen av Klarakvarteren i centrala Stockholm. Som kontrast till Dresden är miljöerna direkt runt vårt moderna city i Stockholm relativt intakta. Här är ramen bevarad.
Vår miljö och det vi skapar tar på något sätt alltid avstamp i kvalitéer från det existerande. Oavsett om vi försöker att bryta helt eller starkt inspireras, så modifierar vi våra tidigare lösningar och anpassar dem för dagens villkor. Allt och inget är nytt. Vid lunchsamtalet på vårt kontor talade vi om en Bakåtblickande arkitektur. Vad är det? Något stiligt, fint, välbyggt, en bra skala, proportioner, färgspel, fina materialval eller en identitet vi eftersträvar? Vår vilja till omtanke och att styra det som ska byggas för att säkerställa kvalitéer är ju helt nödvändigt för att inte vår livsmiljö skall bli för enahanda.
Det svåra i att som politiker, stadsplanerare och arkitekt föreskriva god arkitektur kan göra att man lockas att beskriva och föreskriva en stilarkitektur ur vår stora befintliga palett. Kan vi då även ta med oss p-tal och trafikplanering från det förgångna, hemmafruar och tjänstefolk, uppvärmning med kol och takhöjder (gärna det). Det är förstås lätt att raljera och göra sig lustig, men den stora merparten av våra gamla så uppskattade miljöer och hus gör även de resan in i vår tid och in i framtiden, och vi ser till att vi kan parkera där, laga mat utan eld, och värma upp dessa hus på mer hållbara sätt och leva moderna liv.
Jag upplever att arkitektur som landar som en perfekt kopia i den byggda miljön ganska omgående blir osynlig för oss. Vem minns att vi byggde som förr på sjuttiotalet, på åttiotalet och idag? För det gjorde vi och gör fortsatt. Se exemplen nedan. Bedriften att vi ”bygger som förr” försvinner fort ur medvetandet och det vi lägger märke till är de ”nya moderna” byggnader som bryter av som goda eller dåliga exempel. Bidrar våra bakåtblickande exempel till bilden av vår samtid?
Anekdot; En överraskande merpart av de exempel på bakåtblickande arkitektur som jag fastnat vid i Stockholm perioden 1970- 2010 visar sig ha en och samma Arkitekt; Sune Malmquist.
Vid pennan, Fabian Nyström, arkitekt ETTELVA